feelinme

Är förvånad över mig själv i London. Mina känslor är upp och ner hela tiden. Ankom igår 17:00 lokal tid. Hade en kvarliggande känsla av tvivel och osäkerhet som jag bara blundat för ända sedan jag bestämde mig för flytten.

Jag är just nu skakad, men tror det är för att jag är omtumlad. Försöker att analysera mig själv. Den processen jag genomgår. Som tidigare idag när jag gick till affären så kände jag bara hur jag lyste inifrån. Jag älskar tanken på att bo här. Men redan vill jag hem. Det är typ inte att jag saknar allt så mycket så att jag måste hem, men jag är bara så jävla rädd för att misslyckas. Tårarna vill bara spruta ut nu när jag skriver. Detta är första erkännandet. Det enda jag säger till alla är att allt är bra, och att jag är taggad. Visst är jag taggad, men det är inte alltid jag Klarar av att tro på det. Typ så. Rädslan jag fick igår bröt ner mig på en kvart. Det var efter att en person sa till mig att det är så svårt att hitta ett jobb. Får inte jag ett jobb innan juli månads slut har jag inte råd att stanna kvar här.

Och någonstans i den slutsatsen så ställer min hjärna in sig på att ge upp. "Hellre fly än illa fäkta"-mode. Och jag hatar det hos mig själv. Fighting spritit är mer logiskt och naturligt för mig. Och min instinkt är sådan. Men det känns som att mina erfarenheter format mig till att inte fäkta för allt jag vet är att jag blivit sårad.

Frågan är om det är depressionen som talar. Tänker gå utanför dörren och ta en lång promenad och bekanta mig med området lite mer.

Kram på er!